What doesn’t kill you makes you stronger – Prolog del 2.

Previous:

När de gått ut och stängt dörren efter sig kan jag inte stoppa dem, tårarna rann och rann. Jag kan inte fatta att på bara 2 månader har jag förlorat alla som betyder något för mig. Jag har förlorat min syster, jag kan inte fatta det. Jag och min syster delade på allt, vi gjorde allt tillsammans och nu var ”läget kritiskt”!? Och mina kära föräldrar? Dom som alltid tagit hand om mig, de som alltid älskat mig och tagit hand om mig.. De var döda nu, jag ville inte ens säga det högt.

Jag tryckte på den röda knappen som de sagt att jag skulle trycka på om jag ville ha mat innan den delades ut till alla andra. Jag väntade i ungefär 5 minuter innan det kom in en ung kille med en vagn efter sig.

”Är det du som vill ha mat?” frågade han och jag nickade.

Han kom fram till mig och hjälpte mig att sätta mig upp, sedan drog han ut en bricka som jag kunde ställa min mat på. Han tog upp en tallrik med lasagne och lite sallad på och la fram bestick till mig.

”Tack” sa jag och log innan han gick ut.

Jag tog upp gaffeln och tog upp en bit lasagne, den var väldigt varm så jag blåste på den innan jag stoppade in den i munnen. Den smakade inte så gott så jag la undan maten och la mig ner för att vila istället…

 

 

Nästa dag vaknade jag av att en flintskallig läkare med ett fånigt flin kom in.

”Hej Allyssa, hur mår du?” sa han och fortsatte flina fånigt.

”Jag mår bra” svarade jag och kunde nästan inte hålla mig från att skratta.

”Dina värden ser bra ut och resten läker också på bra nu, om några dagar behöver du inte ligga här längre!” sa han och det gjorde mig jätteglad.

Men sen kom jag på att jag inte hade någonstans att ta vägen.

”Men.. Vart ska jag då?” frågade jag honom.

”Det ligger ett hem ett kvarter bort där de som inte kan bo hos sina föräldrar av olika anledningar bor, det är tänkt att du ska flytta dit och du har en plats där från och med imorgon.” svarade han och jag ville bara slå till honom i ansiktet så att det där fula flinet skulle försvinna.

”Jaha.. okej..” svarade jag ointresserat.

”Ja, men då vet du det.. Lunchen delas ut om en halvtimme, du missade frukosten.” sa han innan han gick ut och jag var ensam igen.

Det var helt tyst i rummet förutom maskinerna som hela tiden kollade mig. Jag hade inte kollat in hur rummet såg ut ordentligt förrän nu. Det var vita väggar, typiskt sjukhus.. tänkte jag innan jag fortsatte kolla igenom rummet. Min säng stod ungefär i mitten av väggen och bredvid mig var det sjukhusapparater på båda sidorna. Framför mig var det en dörr som jag antar går in till toan och bredvid den var det ett handfat där läkarna tvättade händerna innan de tog på sig sina plasthandskar. Sen var det inte mycket mer i rummet förutom dörren ut som låg bredvid handfatet.

Efter ett tag kommer samma kille som lämnade kvällsmat igår in med sin vagn.

”Hejsan!” sa han innan han drog in sin vagn ordentligt, ”vad vill du ha? Biff med potatis och sås eller spaghetti och köttfärssås?” fortsatte han sedan.

”Ehh..” Jag kunde inte riktigt bestämma mig, båda två lät väldigt gott. ”Jag tar spaghetti och köttfärssås..” bestämde jag mig för sedan.

”Okej!” sa han och började plocka fram till mig.

”Ehh du... delar du ut mat till alla på hela sjukhuset?” frågade jag honom.

”Nää, bara denna avdelningen.. Vadårå?” svarade han.

”Joo asså... Min syster ligger också inne... Jag tänkte att du kanske visste vilket rum hon har? hon heter Farrah..” frågade jag honom försiktigt.

”Ahha hon, ja hennes rum är 302.. du går ut ur ditt rum, svänger vänster och går hela korridoren ner, sen svänger du höger och så är det dörren på vänster sida näst längst bort. Det står 302 med stora bokstäver på den..” svarade han innan han log och tog med sig sina grejer ut för att fortsätta till nästa rum.

”Tack!” ropade jag efter honom medans han stängde dörren efter sig.

Dagen flöt på riktigt långsamt, de tog några sista prover, kom med mat, jag åt och emellan allt det kollade jag på någon blaska på tv.

Men nu var klockan halv 10, vilket betydde att det inte var lika många läkare som jobbade och de flesta patienter hade gått och lagt sig. Dom hade tagit bort allt dropp och maskiner jag satt fast i tidigare idag så det var inte något problem för mig att ställa mig upp. Men jag hade inte stått upp eller gått på 2 månader så jag vinglade till och var tvungen att sätta mig och huvudet snurrade. Men jag ställde mig upp på ett nytt försök och denna gång gick det bättre. Jag tog mig fram till dörren och smög ut i korridoren, det var inte alls som jag trodde här ute. Jag hade trott att det skulle vara lika vitt och tråkigt som i mitt rum men det var det inte. De hade låtit barnen som var på sjukhuset rita täckningar på hela väggarna och de flesta hade ritat blommor, fjärilar eller något liknande och alla var väldigt färgglada. Jag svängde vänster och följde korridoren ner tills den tog slut. Där svängde jag höger och täckningarna på väggarna fortsatte. Jag kollade upp på dörrarna jag passerade.. 307, 306, 305, 304, 303, nästa var min systers. Jag öppnade dörren och där låg hon, med massa slangar i näsan och nålar i armarna. Jag gillade inte det jag såg, det var hemskt att se henne så hjälplös. Hon var hjälplös men samtidigt fridfull på något sätt.. Jag gick sakta fram mot henne och satte mig på en stol bredvid hennes säng.

”Hej Farrah.. Jag har vaknat upp nu, och jag tycker att du ska göra det med..” sa jag till henne och mina tårar började rinna.

”Jag vill inte vara här helt ensam, jag saknar dig. Snälla kom tillbaka till mig kära syster. Jag klarar inte detta själv. Jag har ingen att pratat med, ingen att skratta med och ingen att gråta med.. Det är så ensamt.. jag har aldrig känt mig mer ensam än nu.. snälla öppna dina vackra ögon och säg något till mig..” Jag tog tag i hennes hand.

”Eller så kan du trycka mig i handen om det är lättare.. Bara visa mig ett ända tecken på att du hör mig..” sa jag och klappade hennes hand medans tårarna sorgset dansade ner för mina kinder.

Jag satt där och väntade i 2 timmar efter ett tecken som aldrig kom.. Vid halv 12 kom en sköterska in och sa att jag skulle gå till mitt egna rum nu. Jag ställde mig upp och pussade Farrah på pannan.

”Jag kommer tillbaka älskade syster..” sa jag innan jag gick tillbaka till mitt eget rum.

Jag somnade ganska fort när jag lagt mig ner.

 

 

Nästa dag vaknade jag i tid till frukosten och samma kille kom in och lämnade en macka till mig. Jag åt upp den snabbt och sen kom Dr.Hauschka in med en fet medelåldig kvinna.

”Hej, jag heter Kris och det är jag som har hand om barnhemmet.” sa hon och sträckte fram handen.

Jag tog den och hälsade att jag hette Allyssa.

Kris var jättetrevlig och förklarade allt i detalj för mig medan tog vi de få saker som jag hade kvar och gick till det gigantiska barnhemmet 2 kvarter bort.

När vi kom fram fick jag nästan en chock, det var gigantiskt!

Jag stog och bara stirrade på det, det var byggt av vita tegelstenar och på framsidan där vi stog var det en enormt stor trappa. På sidorna av huset kunde man skymta en grymt stor och fin trädgård.
Precis när jag skulle öppna munnen för att säga något till Kris så öppnades porten och en tjej och två killar kom ut.

De gick fram till oss och tjejen sträckte fram sin hand mot mig.

"Hej, jag är Cara!" sa hon och log så att man skymtade en perfekt tandrad.

"Allyssa" svarade jag och tog hennes hand.

Jag hälsade även på de andra två killarna som hette Nick och David.

"Du måste vara min nya rumskompis? Jag tror Kris sa nånting om det.." sa Cara och såg lite fundersam ut.

Det var inte förrens då jag märkte att Kris hade gått, min packning med.

"Jag har ingen aning.." svarade jag.

"Vill du hänga med till Starbucks?" avbröt Nick och log så att man såg att han hade skrattgropar, det var faktiskt väldigt gulligt.

"Ehh, ah visst!" svarade jag och log när Cara tog mig under armen och vi började gå mot motsatt håll från vad jag kom ifrån.

Allihop verkade vara riktigt ärliga människor och det var det jag gillade med dem.

När vi började närma oss sprang Cara i förväg så att hennes blonda lockar studsade mot hennes rygg.

Vi andra sprang efter henne in och slog oss ner vid ett bord.

En kvinnlig servitris kom fram och tog våra beställningar och vi alla tog en vanlig kanelbulle och en kaffe.

"Då kommer det alldeles strax!" sa servitrisen innan hon gick tillbaka in genom dörren hon kom från.

"Såå Allyssa.." började David men jag avbröt honom. "Kalla mig Ally."

"Okey Ally, jag kanske inte har något alls med detta att göra men varför ska du flytta till barnhemmet?"

Fan. Varför just den frågan?! Jag hade ju precis börjat slappna av och tänka på annat.. Jag visste inte vad jag skulle svara.

"Ehh.." halsen snördes ihop och jag fick tårar i ögonen. Det kom inte ut något ljud. Alla tre satt och glodde på mig med stora ögon. Just då ville jag bara sjunka genom stolen och försvinna. Men självklart så gick ju inte det.

"Mina föräldrar, min syster och jag var med i en bilolycka, alla dog utom jag. Jag låg i koma i ungefär 2 månader och när jag vaknar får jag reda på att jag är ensam kvar, eller min syster ligger också i koma men läget är kritiskt." sa jag i ett andetag. Jag reste mig upp och sprang ut från starbucks. Jag ville inte vara kvar där längre, jag ville inte att alla skulle se mig gråta.
Jag sprang tillbaka till barnhemmet med tårarna rinnandes ner för kinderna. Jag stannade utanför porten och torkade bort tårarna.
Perfekt, nu skulle de enda vännerna jag fått här tro att jag är en lipsill.

Jag öppnade porten och gick in. Det var en gigantisk hall med massa krokar längs ena väggen. Tapeterna var svarta med silvriga blommor.
Precis när jag funderade på vart jag skulle gå så kom Kris ut från en dörr med en kille, ungefär i min ålder.

"Eh, Kris.. Jag vet inte vart mitt rum är.." sa jag till henne.

"Oh, är du redan tillbaka? Skulle inte du följa med de andra?"

"Joo men jag blev trött så jag gick hem.." ljög jag.

"Aha.. Men Damon kan nog visa dig ditt rum.. Jag måste nämligen gå med dehär papperna till köket." sa hon och kollade frågandes på killen som antagligen var Damon.

"Aa de kan jag la, vilket rum är det?" frågade han Kris.

"Hon har samma rum som Cara, det ligger i den röda korridoren!" svarade Kris innan hon fortsatte bort mot en annan dörr. När hon öppnade den luktade det pannkakor.

Undra vad Cara och dom tyckte om mig nu. Skulle de vara sura när de kom tillbaka för att jag bara stack?

"Kommer du?" frågade Damon och avbröt mina tankar.

"Oh, jaa!" svarade jag. 

Vi gick upp för en trappa och kom som lovat in i en röd korridor. Han öppnade dörren och gick in.

"Jag antar att du inte har något emot lite sällskap?" sa han och vände sig mot mig.

Jag ville ientligen bara att han skulle gå så att jag fick lite tid för mig själv att tänka men jag ville inte vara otrevlig nu när han hade varit så snäll.

"Nejdå, stanna du. Jag ska bara packa upp mina grejer och så.."  svarade jag honom med ett fejkleende.

 

 

Jag gick fram till kartongen med mina grejer. Det var inte så mycket i den förutom lite kläder och lite småsaker i botten. Jag gick bort till garderoben och stoppade in mina kläder på en tom hylla och gick sedan tillbaka till lådan. I den låg min mobil och laddaren till den. Under det låg en sak jag helst hade sluppit se, bilden på mig och Farrah från när vi åkte den där läskiga berg- och dal-banan.

Jag tog upp den och kollade på den. Jag skrek och Farrah gjorde en rolig min. Min älskade syster.
Jag märkte inte att jag grät förrens Damon kom och torkade bort mina tårar.
Jag torkade mig snabbt under ögonen och försökte hålla inne tårarna. Jag kollade ner i golvet.

Perfekt Allyssa. Du har lyckats gråta framför ALLA! Hur svag är du ientligen?

"Hey, kolla på mig." avbryter Damons mjuka röst mitt tänkande och sätter sin hand under min haka.

Jag skäms för mycket för att kolla honom i ögonen så jag fokuserar på tavlan bakom honom.
Hur mycket kan man göra bort sig lixom? Jag träffade honom för knappt 10 minuter sedan och jag står redan här och gråter.

"Kolla mig i ögonen Allyssa."

"Jag kan inte, jag skäms för mycket." svarar jag med en ynklig röst.

"Skäms? Du har inget att skämmas över. Alla gråter nån gång.." svarar Damon mig.

"Kom" säger han och drar med mig till min säng. Han lägger sig i sängen och jag lägger mig med mitt huvud på hans bröst.

"Berätta nu för mig om ditt liv före du kom hit.." säger han och hans bröstkorg vibrerar mot mitt huvud när han pratar.

"Jag bodde lite utanför London med min mamma, pappa och min syster Farrah, det är hon som är på bilden. Jag och Farrah var jättenära varandra, vi berättade allt för varandra. Hon förstog väldigt mycket fast att hon bara var 9. Vi båda gillade Justin Bieber så vi pratade ofta om han." tårarna började rinna igen men den här gången lät jag dem vara.
"En dag bestämde vi oss för att åka till en nöjespark ungefär en timme ifrån där vi bodde. Vi hade verkligen jättekul den dan. Det var där vi tog bilden,jag var ientligen livrädd för att åka den karusellen men det berättade jag inte för Farrah. Då hade hon skrattat åt mig jättelänge för det.." fortsatte jag och skrattade.
"Det var den sista karusellen vi åkte innan vi gick tillbaka till bilen. När vi hade åkt en bit så började mamma och pappa att bråka om något, jag vet inte riktigt vad det va om. Jag kollade iallafall fram och såg två lysen komma rakt mot oss. Pappa hade råkat köra över på fel sida av vägen och han hann inte svänga undan innan vi krockade med den andra bilen. Precis före krocken viskade jag till Farrah att jag älskade henne och hon svarade att hon älskade mig med. Det var det sista vi sa till varandra." Nu bara sprutade tårarna ut och det fanns ingen chans i världen att jag skulle få stopp på dom. Mitt hjärta kändes tomt.
"Jag vaknade upp ungefär 2 månader efter det, jag hade legat i koma. Mina föräldrar dog direkt på plats och min syster ligger fortfaranade i koma.. Men läkarna tror inte att det finns någon chans att hon vaknar."

Damon bara låg där och lyssnade och flätade in sina fingrar i mitt hår.

Vi låg där tysta ett bra tag, jag antar att han tog in allt jag hade berättat.

"Ojj, det måste verkligen vara svårt att mista alla så på en och samma gång.." sa han tillslut.

"Men du då? Varför är du här?" frågade jag honom.

"Både min mamma och min pappa var missbrukare. De brydde sig inte om mig eller min bror, han var 2 år yngre än mig.. Vi bodde i en källare. En dag kom min pappa hem full, drogad och han var verkligen förbannad.. På vad vet jag inte men han tog iallafall ut det på mig och min bror. Det började med att han skrek på oss men det övergick till slag och sparkar. Min bror var 8 då och jag var 10. Det är det tydligaste minnet jag har av min pappa, hur han trycker sina smutsiga händer runt min brors hals till han inte andas mer, det glömmer jag aldrig. Jag var livrädd. Efter det sparkade han mig i huvudet och stack, antagligen i tron om att vi båda var döda. Efter det har jag aldrig sett honom. Kort efter det tog mamma en överdos och hon dog hon med. Då var jag helt ensam. Jag visste verkligen inte vad jag skulle göra, jag var ju bara 10 år och visste ingenting. En dag gick jag iallafall ut för att leta efter mat och det var då jag träffade Kris, hon var så snäll och tog med mig hit, gav mig mat, värme och kläder. Jag hade inte klarat mig utan henne." Nu grät Damon med.

"Kan du stanna här inatt? Jag vet att vi nyss träffats men jag vill bara inte vara ensam." frågade jag honom efter en stund.

"Jag stannar." viskade han tillbaka.

Att gråta tog verkligen på krafterna. Jag var jättetrött.

"Godnatt, vi ses imorgon." viskade Damon.

"Godnatt." svarade jag innan jag somnade.


Andra delen av prologen dååå!

Hoppas ni gillar det!

KOMMENTERA

Puuuss&Kraaam

 


Kommentarer!♥
NovellerOmJustinDrewBieber säger:

Sv: Hejsan, visst vill jag det :) jag länkar meny idag och inställer ett inlägg till imorgon. Säg till när du länkat tillbaka!
Kram Xx

2013-01-30 | 21:15:37
Bloggadress: http://novelleromjustindrewbieber.blogg.se
Johanna säger:

Länka du först och säg till, så länkar jag tillbaka direkt! :) kram

2013-01-30 | 23:32:15
Bloggadress: http://celebritynoveller.blogg.se/
JASMINA säger:

WOW MEER B<33

Svar: Kommer snart! <3
Alicia ♥

2013-01-31 | 16:37:45

Kommentera här!:

Ditt fina namn:
Kom ihåg mig?

E-post:

Din blogg/hemsida:

Kommentar:

Trackback