FansOfBieber! ♥

“Allyyyyyyyyyssa! Kom, vi åker denna!” ropade min 4 år yngre syster och sprang mot en karusell till.

 Mamma och pappa hade tröttnat på att åka karuseller efter en hel dag i äventyrslandet. Dom hade både varit med och åkt alla vattenrutschbanor i vattenlandet och åkt massa karuseller med mig och min syster, Farrah, i några timmar. Sen hade dem tröttnat och satt nu i sneda huset bredvid ”pariserhjulet”. Men jag förstår dem, det hade varit en tuff dag med mycket folk och det är inte alltid så lätt att hålla koll på en 9-åring och en 14-åring på ett sådant här ställe.

Jag såg Farrah försvinna runt hörnet och sprang efter henne. Denna karusellen var inte min typ… Det stod något oläsligt med spretiga bokstäver på skylten över ingången som var täckt med spindelnät och fakeblod. Farrah försvann in i den mörka tunneln och jag skyndade snabbt efter henne. När vi kom fram till kön som ledde fram till vagnarna som man satt i tog jag tag henne i armen. Det va inte många i Farrahs ålder här inne, de flesta va lika gamla som mig eller äldre.

”Är du säker på att vi ska åka denna?” sa jag och kollade på henne med en ängslig blick.

”Jaa, det är klart! Är du rädd eller?” svarade hon och kollade på mig med en retsam blick.

”Nej självklart inte. Tänkte bara att du kanske hade ångrat dig.” Där ljög jag, jag ville inte åka denna karusellen för att den gick så snabbt på en gång och alla som precis hade åkt och gick ut var helt skakiga i benen. Men det skulle jag aldrig erkänna för min syster, då skulle jag få höra det hela vägen hem och säkert resten av helgen så jag bet ihop och fortsatte köa. Nu var det dem som stod precis före oss som fick hoppa i en vagn, nästa var vi. Jag hade hunnit bli rejält nervös innan vagnen kom tillbaka och de som precis åkt hoppade ur vagnarna. Nu var det vi.

”Kom nu Ally!” sa Farrah och drog med mig fram till vagnen och hoppade i längst in.

Jag gick i efter henne och vi satte på oss våra bälten. En i personalen gick och kollade så att alla bälten satt som de skulle innan hon drog ner ytterligare en säkerhetsgrej innan hon tecknade med handen till sin kollega som stod vid kontrollerna. Hon tryckte på några knappar och ljudet som lät som hjärtslag ekade i mina öron. Jag hade räknat dem när vi stod i kön och det var 12 hjärtslag sen kastade sig vagnarna ut på banan. Vi var på elfte nu, jag höll andan. 12 slaget, jag trycktes bakåt mot stolen jag satt i. Starten var precis lika läskig som jag trodde. Vi åkte ut ur byggnaden det låg i och upp för en brant backe. Vi åkte sakta upp och vi närmade oss toppen. Fjärilarna flög runt i min mage och jag var väldigt glad samtidigt som jag var rädd, jag visste att jag inte skulle kunna hålla mig från att skrika i den nerförsbacke som väntade. Vi var uppe på toppen nu och åkte framåt och ner på bara någon sekund, resten gick lika snabbt. Upp för en liten backe, ner igenom en tunnel, upp igen och ner för en svängande backe, upp och ner, upp och ner, sen en blixt. Fan, kortet var taget. Vi fortsatte åka och åkte upp och ner för en lång backe igen och sen kom en loop där vi åkte upp och ner och sen var den slut. Jag fattar varför folk var skakiga i benen av denna, mina var som spaghetti.

”Visst var den kuuuuuuul?” sa Farrah och kollade på mig med ett leénde från öra till öra.

”Jaa, det var den väl..” svarade jag henne och gick sedan med mina spaghetti ben nerför trappan och kom ut bredvid ingången.

”Kom! Vi kollar hur bilden blev!” sa hon och tog tag i min hand och drog med mig till en mörkhårig kille som stod och sålde bilderna som de tagit när vi åkte.

Jag kunde inte annat än att skratta åt bilden. Jag satt med öppen mun och skrek för full hals och Farrah satt bredvid mig och gjorde en grimas, paret framför oss strulade och killen bakom petade i näsan, haha stackare.

”Vi måste köpa denna bilden!” sa Farrah och sprang iväg tvärs över och hämtade mamma och pappa.

”Haha, ojj!” sa mamma när hon såg bilden.

”Snälla mamma, vi måste köpa den så vi får lite minnen!” bad Farrah och kollade på henne med puppy-eyes.

”Jaa, okejdå! Men efter det måste vi åka hem!” svarade hon Farrah och plockade upp plånboken ur sin väska.

”Bild nummer 13, den största storleken ni har.” sa hon till den mörkhåriga killen som ler och plockar fram ett jättestort foto.

”Vilken ram vill ni ha?” säger han och kollar mot oss.

”Den rosa!” nästan skriker Farrah och killen sätter in bilden i en rosa ram med hjärtan på.

”Såå! Det blir 120 kronor, tack!” säger han och räcker bilden till Farrah.

Mamma tar upp 150 kronor och räcker dem till killen, ”behåll växeln” säger hon innan hon vänder sig om och vi går mot pappa.

”Såå! Nu åker vi hem då!” säger pappa när vi kommit fram.

Farrah tar tag i pappas hand och jag håller runt mammas arm när vi börjar gå mot bilen. Vi småpratar lite om den senaste karusellen vi åkte och pappa kollar på bilden och börjar skratta han med. Mamma berättar att de gick runt i sneda huset och kollade på lite coola grejer, till exempel vatten som rinner uppåt istället för neråt och konstiga trappor och så. Vi kommer ut på parkeringen och det är inte alls lika många bilar som när vi gick in imorse. Nu väntar en timmes bilresa hem och det börjar bli mörkt och dimmigt.

”Vi får köra försiktigt hem, det är både mörkt och dimmigt nu!” säger pappa när han startar bilen och vi börjar rulla ut från parkeringen.

Vi kör ut på vägen och jag lutar mig tillbaka. Det har varit en lång dag och jag är trött nu. Jag håller på att slumra till när jag hör att mamma och pappa tjafsar. Jag lutar mig fram för att se efter varför de tjafsar och ser att två lysen kommer rakt mot oss.

”MAMMA! PAPPA! Se upp! Det kommer en bil!”

Men det är försent. Pappa kollar upp på mig istället för på vägen och mamma skriker för full hals. Farrah sätter sig upp och kollar på mig med panik i blicken. Mamma försöker ta tag i ratten och styra åt sidan men hon hinner inte.

”Jag älskar dig” viskar jag till Farrah och jag hör ett svagt ”Jag älskar dig med” innan vi krockar med bilen framför oss. Båda kom i riktigt hög fart och det blir en ordentlig smäll. Jag hinner se hur fönsterrutan krossas innan jag får en hemsk smärta i huvudet och sen blir allt svart.

 

 

Jag springer genom skogen hand i hand med Farrah. Vi är lyckliga. Hon har ett stort leénde i ansiktet och samma sak med mig. Vi springer och hoppar över stenar men vi släpper inte varandra. Vi är syskon, vi ska hålla ihop. Hon är så vacker.

Drömmen avbryts av att olyckan spelas upp i mitt huvud igen. Hur jag ser bilen komma i full fart mot oss, hur jag hör mamma skrika, Farrahs panikfulla blick, min rädsla, hur jag viskar de där orden till Farrah innan allt blir svart. Om jag var vaken skulle jag gråta. Men det kan jag inte nu, jag vet inte varför. Jag tror att jag är död men jag kan fortfarande höra folk prata runt mig, jag kan fortfarande drömma och jag kan fortfarande känna. Så borde det ju inte vara om jag var död? Men jag lever ju inte heller. Jag kan inte vakna upp och jag kan inte röra mig. Jag kan bara känna när någon rör mig eller höra när någon pratar med mig. Varför är inte mamma, pappa eller Farrah här?  Det är dom jag vill ska prata med mig, inte någon annan.

Jag hör att dörren öppnas och att 2 människor kommer in, vem vet jag inte ännu.

”Det ser fortfarande kritiskt ut..” säger en ung tjej röst.

”Jaa.. vi skulle behöva någon som får henne att vakna, en röst som hon känner igen.”

”Kanske en sångare? Som hon lyssnat mycket på? Det finns ju ingen annan kvar förutom hennes syster som är i samma situation..” sa den kvinnliga rösten.

Va?!? Vad snackar dom om? Mina föräldrar då? Och vadå samma situation? Jag har fattat att jag är på sjukhus eller något liknande nu eftersom att det kommer någon och tar hand om mig hela tiden.. Och det gör man la inte på döda? Och döda hör inte röster, den punkten är jag säker på. Så jag kan inte vara död.

”Nu gör vi övningarna då..” säger den kvinnliga rösten till mannen.

Jag känner att någon tar tag i mig, min hand.

”Okej Allyssa, om du hör mig och känner mig, försök då trycka mig i handen. Vi pressar dig inte, du kommer få försöka imorgon med. Men om du hör mig, ansträng dig verkligen och tänk bara på att försöka röra någon av händerna, Dr. Hauschka håller i den andra handen så det spelar ingen roll vilken du rör på, bara fokusera på den du tycker är lättast och tryck! Vi vill bara ha ett tecken på att du svarar på behandlingen, du klarar det gumman..”

Jag kände att någon tog tag i min andra hand. Jag hade bestämt mig för att försöka röra handen den kvinnliga rösten höll i. Jag ägnade alla mina tankar åt handen, jag skulle röra den, jag skulle klara detta. Det var verkligen inte lätt, det var svårt att ägna alla tankar åt att röra handen och jag kände mig nästan lite yr. Men jag kände det i min hand också. Jag hade tryckt henne i handen! Och jag försökte igen och nu gick det ganska lätt!

”Hon rörde handen!” Hörde jag den kvinnliga rösten säga till Dr.Hauschka.

”Men det är ju fantastiskt! Fråga henne något!” svarade han.

”Allyssa, svara bara om du kan nu.. Om ditt svar är ja så ska du försöka trycka 2 gånger, och om ditt svar är nej så ska du trycka en gång.. okej?” sa hon och tog ett fastare tag i min hand.

Jag tryckte till 2 gånger för ”ja” så att hon skulle fatta att jag ville göra detta och att det inte var så svårt för mig att trycka.

”Okej, då börjar vi med första frågan.. Vet du vart du är?”

Jag tryckte till en gång för ”nej”, jag hade ju mina aningar om vart jag var men jag ville höra någon säga det så jag var säker.

”Vill du veta vart du är?” fortsatte hon och jag tryckte henne 2 gången i handen för ”ja”.

”Okej, du är på sjukhuset mitt i London.. Ni var påväg hit när olyckan inträffade.. Eller asså ni var påväg hem till London när den inträffade..” fortsatte hon.

Jag hade inte drömt om olyckan, den hade hänt, och det var säkert därför jag låg här.

”Vet du vad det är som har hänt dig?” frågade hon och jag tryckte 1 gång för ”nej”.

”Vill du veta det då?” frågade hon igen och jag tryckte 2 gånger för ”ja”.

”Okej.. Efter olyckan togs du till sjukhuset.. Du var inte vaken då. Dom opererade ditt ben och tog hand om dina skador, så dom är okej nu.. Men en sak kunde de inte fixa än.. Du ligger i koma och de vet inte hur de ska väcka upp dig.. Men detta är ett bra tecken, att du kan höra oss, det betyder att du håller på att vakna upp igen.”

Jag tryckte 3 gånger i hennes hand så att hon skulle förstå att jag lyssnade och hade förstått.

”Men nu ska jag låta dig vila. Vi tar mer imorgon.” sa hon och sen släppte hon min hand.

Neeej! Jag vill ju veta om min familj! Vad hade hänt med min mamma?! Och min pappa!? Och Farrah då? Vad hade hänt med henne? Vadå samma situation som jag? Kan inte hon heller öppna ögonen, röra på sig och prata normalt? Jag ville ju veta så mycket mer!

”Hejdå Allyssa, vi ses imorgon..” sa den kvinnliga rösten innan jag hörde att båda lämnade rummet.

Faaan, jag ville ju vet så mycket mer.. men jag antar att det får vänta tills imorgon då.. Men vad skulle jag göra nu då? Bara ligga här och vänta på att det skulle bli ”imorgon”? Jag har ju ingen aning om vad klockan är, vilken dag det är eller ens vilken årstid det är! Jag har ju ingen aning hur länge jag legat här innan jag började höra saker.. Och när man bara låg såhär så hade man ingen tidsuppfattning heller..

Jag bestämde mig för att vila lite. Inte för att jag var trött, jag hade ju bara legat här i hur länge som helst.. eller så kanske det bara var i några dagar. Jag hade ingen aning! Detta gjorde mig galen, jag visste ingenting här! Men jag fösökte i alla fall att slappna av lite så att tiden skulle gå lite snabbare och det funkade. Jag somnade efter en stund. 

Jag vaknade av att jag hörde röster i rummet. Eller jag vaknade inte, jag slutade drömma och var tillbaka i verkligheten, där jag kunde höra och känna men inte prata, se eller gå. Det var min verklighet just nu och jag kan inte påstå att jag gillade den.

Jag hörde att det var samma röster som igår, den kvinnliga rösten och Dr. Hauschka.

”Hej Allyssa!” hörde jag att kvinnan sa.

Hon kom fram och tog mig i handen.

”Hör du vad jag säger nu? Isåfall tryck mig i handen en gång!” sa hon och jag koncentrerade mig på att trycka henne i handen.

Det var mycket lättare att trycka idag. Det går frammåt hoppas jag!

”Okej, det där gick ju bra! Nu har vi pratat lite med dom andra läkarna och dom tycker att vi ska testa en ganska ny sak som kan göra att du vaknar upp. Det innebär att vi ger dig en spruta i armen och det som är i sprutan kan göra att du vaknar upp lättare. Vi vet att det är svårt för dig att röra kroppen så sprutan hjälper kanske. Men kom ihåg att det är en ny grej som inte testats på så många så det kanske inte funkar. Är du med på det så tryck mig två gånger i handen.”

Jag funderade i några sekunder. Detta kunde göra att jag vaknade igen. Jag skulle ha den utan tvekan!

Jag flyttade över tankarna på handen och trycker henne i handen en gång, och sen en gång till.

”Bra! Då får du sprutan om ungefär en halvtimme!” sa hon och släppte sedan min hand.

Jag hörde hur hon gick ut ur rummet med Dr.Hauschka i hälarna.

En halvtimme senare öppnades min dörr och jag hörde på stegen att det var fler än två som kom in.

”Okej Allyssa, nu har vi med oss två andra doktorer som ska ge dig sprutan och vi övervakar allt så detta ska nog gå bra. Jag vill bara se så att vi inte har missförstått varandra. Om du vill ha denna spruta som kan hjälpa dig att vakna tryck mig i handen 2 gånger.” det va den kvinnliga rösten som sa det och sen tog hon tag i min hand.

Åhhh, jag har ju redan gjort det.. vad omständiga dom ska vara dåå.. tänkte jag innan jag tryckte vå gånger i hennes hand.

”Okej bra, Då får du sprutan i din högra arm nu, alltså den jag inte håller i. Det kommer inte göra ont, bara ett litet stick och sen trycker dom ut det och sen är det klart!” sa hon innan jag kände ett litet stick i armen. Hon hade rätt, det gjorde inte ont.

”Så! Nu är det klart! Det tar ungefär 10 minuter tills det spridit sig i hela kroppen och det nått högsta verkningsgrad.” sa hon och man hörde på henne att hon var glad.

Efter någon minut började jag känna värme i armen, och det spred sig vidare in mot bröstet, andra armen, huvudet, magen, ryggen och vidare ner mot bena och fötterna. Jag kände att det värkte i mitt ben, det måste hänt vid olyckan. Jag kan inte kännt mycket innan, jag hade bara kännt när någon tagit mig i handen. Men nu kände jag hur jag var öm i hela kroppen och det värkte fruktansvärt i det vänstra benet.

”Allyssa, nu har det gått 10 minuter. Om du vill kan du försöka öppna ögonen..”

Jag förberede mig på vad jag skulle få se innan jag slog upp ögonen. Jag såg en skymt av 4 människor som stod lutade över mig innan jag slog igen ögonen igen. Det gjorde verkligen ont. Efter att ha blundat så länge så var ögonen inte vana vid ljus.

”Ojj, förlåt det tänkte vi inte på. Vi släcker lyset så kan du prova en gång till..” sa kvinnorösten till mig.

Jag hörde steg bort i rummet och sen att en lysknapp trycktes av.

”Så, nu kan du testa!” sa hon till mig igen.

Jag öppnade ögonen sakta och såg dem igen, 4 människor i vita rockar som stog lutade över mig och kollade på allt jag gjorde. Det var två kvinnor och två män. Kvinnan som stog närmast mig misstänkte jag var hon som pratat med mig. Hon hade brunt uppklippt hår och lugg. Bakom henne stog en blond tjej och kollade på mig med nyfikna ögon. På min andra sida stog två män i och kollade på mig dom också. Den ena var lite äldre och den andra var ganska ung.

”Hur mår du?” frågade tjejen i brunt hår och mina misstankar bekräftades, det var henne jag pratat med.

Jag öppnade munnen för att säga att jag mår bra men ut kom bara lite rossel. Min mun var jättetorr för jag inte hade pratat på så lång tid.

”Ojj, jag ska hämta lite vatten.” sa den blonda tjejen med lite pipig röst och gick över rummet fram till ett handfart och höll upp lite vatten.

Hon kom tillbaka och räckte det till mig. Jag lyfte upp min arm och den skakade till lite men jag klarade att ta plastglaset till min mun och tog en klunk. Vattnet rann ner i min hals och det var riktigt gott. Jag öppnade munnen.

”Hur länge har jag legat här?” frågade jag och harklade mig.

”I 67 dagar med dagen idag.” svarade han som jag tror var Dr.Hauschka.

”Och mina föräldrar då? Och min syster?” sa jag och kollade på honom.

”Allyssa, hur mycket minns du av olyckan?” sa Dr.Hauschka och kollade allvarligt på mig.

Jag tänkte efter innan jag svarade.

”Jag minns att vi åkte och att mamma och pappa började bråka om något. Jag vände mig framåt och såg ett par lysen som var påväg rakt emot oss. Jag skrek på dem att kolla framåt men de reagerade försent. Mamma skrek och pappa var som förstenad. Vi krockade med den andra bilen och sedan blev allt helt svart.” svarade jag helt ärligt.

”Den kvällen avled dina föräldrar, jag beklagar.” svarade Dr. Hauschka.

En tår rann ner för min kind. Jag kunde inte fatta det. Vi skulle ju bara ha en rolig dag tillsammans med familjen, men den kan ju inte sluta så?! Sådant händer inte på riktigt. Det händer bara i filmer!

”Men, men Farrah då..?” sa jag med skakig röst.

”Hon ligger i koma, men hennes är värre än din var. När vi pratar med henne ger hon inte något tecken på att hon hör oss och hon svarar inte på någon behandling. Läget ser kritiskt ut. Men just nu ska du bara fokusera på att bli helt frisk.” svarade han mig med en stadig röst. Typiskt doktorer tänkte jag.

”Klockan är mycket nu, är du hungrig så trycker du på knappen så kommer kvällsmaten in, annars delas den ut till alla om en timme. Vi låter dig vara lite ensam nu och vänja dig.” sa den mörkhåriga tjejen och log ett medlidsamt  leende mot mig.

Alla vände sig om och skulle gå ut.

”Vääänta!” sa jag och alla vände sig om.

Jag läste på den mörkhårigas namnbricka.

”Hannah heter du.. Jag skulle bara kolla vad du hette..” svarade jag och log mot henne.

”Vi ses imorgon Allyssa!” svarade hon innan hon vände sig om och gick ut efter de andra ur rummet.

När de gått ut och stängt dörren efter sig kan jag inte stoppa dem, tårarna rann och rann. Jag kan inte fatta att på bara 2 månader har jag förlorat alla som betyder något för mig. Jag har förlorat min syster, jag kan inte fatta det. Jag och min syster delade på allt, vi gjorde allt tillsammans och nu var ”läget kritiskt”!? Och mina kära föräldrar? Dom som alltid tagit hand om mig, de som alltid älskat mig och tagit hand om mig.. De var döda nu, jag ville inte ens säga det högt.

Jag tryckte på den röda knappen som de sagt att jag skulle trycka på om jag ville ha mat innan den delades ut till alla andra. Jag väntade i ungefär 5 minuter innan det kom in en ung kille med en vagn efter sig.

”Är det du som vill ha mat?” frågade han och jag nickade.

Han kom fram till mig och hjälpte mig att sätta mig upp, sedan drog han ut en bricka som jag kunde ställa min mat på. Han tog upp en tallrik med lasagne och lite sallad på och la fram bestick till mig.

”Tack” sa jag och log innan han gick ut.

Jag tog upp gaffeln och tog upp en bit lasagne, den var väldigt varm så jag blåste på den innan jag stoppade in den i munnen. Den smakade inte så gott så jag la undan maten och la mig ner för att vila istället…

__________________________________________________________________________________________

 

Såååå, prologen på min första novell!

Som ni kanske ser så står det "del 1" och det är för att det finns en del 2 med men kände att jag behövde dela upp den eftersom att den var så lång!

Och ah.. Jag är lite nervös nu för vad folk ska tycka.. Det är ju lixom första delen på min första novell nånsin!

Lämna gärna en kommentar och säg vad du tycker..

Puss & Kram! ♥