Hejsan allihopa!
Jag är så ledsen för att jag inte har skrivit något men har varken haft ork eller mått särskilt bra... Sen har det även varit massa prov och skit i skolan så det har nästan tagit upp all av min tid.
Men nu har jag fått tillbaka min motivation och dessutom är det snart sommarlov! Så ska skriva MASSOR nu!
Hoppas ni fortfarande vill läsa!
Puss ♥

What doesn’t kill you makes you stronger – ONE

 

Previous:

"Men du då? Varför är du här?" frågade jag honom.

"Både min mamma och min pappa var missbrukare. De brydde sig inte om mig eller min bror, han var 2 år yngre än mig.. Vi bodde i en källare. En dag kom min pappa hem full, drogad och han var verkligen förbannad.. På vad vet jag inte men han tog iallafall ut det på mig och min bror. Det började med att han skrek på oss men det övergick till slag och sparkar. Min bror var 8 då och jag var 10. Det är det tydligaste minnet jag har av min pappa, hur han trycker sina smutsiga händer runt min brors hals till han inte andas mer, det glömmer jag aldrig. Jag var livrädd. Efter det sparkade han mig i huvudet och stack, antagligen i tron om att vi båda var döda. Efter det har jag aldrig sett honom. Kort efter det tog mamma en överdos och hon dog hon med. Då var jag helt ensam. Jag visste verkligen inte vad jag skulle göra, jag var ju bara 10 år och visste ingenting. En dag gick jag iallafall ut för att leta efter mat och det var då jag träffade Kris, hon var så snäll och tog med mig hit, gav mig mat, värme och kläder. Jag hade inte klarat mig utan henne." Nu grät Damon med.

"Kan du stanna här inatt? Jag vet att vi nyss träffats men jag vill bara inte vara ensam." frågade jag honom efter en stund.

"Jag stannar." viskade han tillbaka.

Att gråta tog verkligen på krafterna. Jag var jättetrött.

"Godnatt, vi ses imorgon." viskade Damon.

"Godnatt." svarade jag innan jag somnade.

 

 

3 ÅR SENARE

“Ahh, Damon! Snälla kasta inte i mig!” skrattade jag för full hals hängandes över hans axel.

Cara, Nick och David stod jämte och höll på att kissa ner sig av skratt de med.

Vi var ensamma på stranden, alla barnfamiljer gick hem runt 7 och resten hade gått hem när det började mörkna. Förutom vi då, klockan var nu runt halv 3 men vi var fortfarande kvar. Det var inte kallt eftersom att det var mitt i sommarn.

David lyfte upp Cara på sin axel med så nu var det Caras tur att tjuta.

Damon börjar gå ut på bryggan och David följer efter med Cara.

”Neeeeej snälla Damon släng inte i miiig!” försöker jag men han skrattar bara.

”Tyvärr babe, jag är inte så snäll idag..” säger han när han kommit längst ut på bryggan.
David ställer sig bredvid Damon och Cara hänger där bak precis som mig. Jag ger henne en skräckslagen blick när hon pekar framåt. Där står Nick och tecknar till oss att vi ska vara tysta. Då fattar jag vad han ska göra.

”Nu kan du bli lite blöt älskling” säger Damon och skrattar.

”Du med!” skrattar jag samtidigt som Nick springer fram och puttar i både Cara & David och mig & Damon.

När vi kommer upp till ytan står Nick på bryggan och viker sig av skratt.

”Det där var du inte beredd på va?” säger jag till Damon och skrattar så mycket att jag håller på att dränka mig själv.

”Har du lite problem med att bottna här älskling?” skrattar Damon och lyfter upp mig.

Cara och David springer upp på bryggan och kastar även i Nick, Cara skvätter ner David och David skvätter ner Nick. Nu har tredje världskriget börjat!

”Tur att vi inte är med i det där:” skrattar Damon och kysser mig. Hans händer glider ner från min rygg till min rumpa som han försiktigt klämmer på under vattnet.
Vi avbryts av att Cara kommer och skvätter vatten på oss. ”Kom igen nu tråkmånsar!”

Jag skrattar och ger Damon en snabb kyss innan jag simmar in och deltar i kriget.

-

2 timmar senare, klockan halv 5 är vi tillbaka på barnhemmet. Tur att dom inte har så stränga sovtider på sommarn, då skulle vi vara körda.

Cara & David går in på sitt rum, Nick på sitt och jag & Damon på vårat.

”Jag är iskall, jag tar en dusch.” säger jag till Damon och går in på toan.

Jag tar av mig mina blöta kläder och slänger dem i den vita tvättkorgen i hörnet.

Jag kliver in i duschen och sätter på det varma vattnet. När jag håller på att skölja ur schampot hör jag att dörren öppnas och att någon kommer in.

”Är det du Damon?”

”Jaa babe, vem skulle det annars vara?” skrattar han och kommer in i duschen han med.

”Ehh, vad tror du att du gör? Jag var faktiskt här först!” skrattar jag och spolar vatten i ansiktet på honom.

”Vi kan la dela? Jag är också kall!” tjuter Damon när han får vattnet i ansiktet.

”Okejdå! Men bara för den här gången!” skrattar jag och drar in honom i en kyss.

Han flyttade ner sina händer till min rumpa och lyfte upp mig samtidigt som jag särade mina läppar och lät hans tunga glida in i min mun. Jag drog mina händer genom hans hår och han förflyttade sig från munnen ner för halsen.


                        

-

”ALLYYYYYYSSA, DAMOOOOOOON, klockan är 10! Ni måste gå upp!” ropade Cara genom dörren samtidigt som hon bankar på den.

”Jaa, vi kommer snart!” svarade jag och gick upp och tog på mig morgonrocken.

”Vi går ner till frukosten så länge! Skynda er!” ropar hon tillbaka.

Jag skiter i att svara och hoppar istället på Damon. ”Vaaaaaaakna babe!”

”Jaa jag är vaken!” skrattar han och slår till mig löst med sin kudde. Snart utbryter ett vilt kuddkrig och Damon jagar mig i hela rummet. När han får tag på mig släpper han kudden och trycker upp mig mot väggen samtidigt som han kysser mig. När våra läppar lämnar varandra smäller jag till honom med kudden jag har i handen och springer iväg.

”Eeeey, det där var inte rättvist!” skrattar han.

”Jag vet!” flinar jag nöjt.

”Du är så söt när du flinar sådär nöjt” skrattar Damon och drar in mig i en kram.

”Men vi måste äta frukost nu! Den plockas in om en halvtimme!” svarar jag Damon medans jag kramar honom tillbaka.

Jag byter om till ett par usa-shorts och ett vitt linne och blir klar innan Damon så då passar jag på att gå in på toan och lägga på lite maskara på mina ögonfransar innan han ropar att han är klar.

”Okej, jag kommer!” ropar jag på väg ut från toan.

När jag kommer till dörren tar Damon min hand och vi går ut ur vårt rum och låser. Sen går vi ner till matsalen där de andra redan sitter och äter. Jag lägger upp ett stekt ägg och lite bacon på min tallrik och går sedan och sätter mig med de andra vid bordet.

”Ally, följer du med in till stan och shoppar sen?” frågar Cara mig när jag satt mig ner.

Jag och Cara brukar alltid ha jättekul på våra shoppingdagar så jag tackar glatt ja till det.

”Bra, då sticker vi såfort vi är klara då! Ni killar klarar la er själva en stund?” säger hon och kollar frågandes på David.

”Jadå, åk och shoppa ni!” svarar David henne.

”Jag har ätit upp så vi kan la dra direkt?” frågar jag henne.

”Aa visst! Hejdå killar, ses sen!” säger hon och ställer sig upp, ger David en puss på kinden eftersom att han äter och följer sedan efter mig ut ur barnhemmet.

Cara springer fram och vinkar till en taxi som åker förbi precis utanför barnhemmet och den stannar vid kanten. Vi hoppar in och säger adressen vi ska till.

Det är ungefär 10 minuters resa till shoppinggatan med bil så vi var framme snabbt.

Cara betalade taxichauffören och sen gick vi in på h&m, där inne var de folk överallt. Musik strömmade ut ur högtalarna och alla sprang runt och kollade på kläder. De som jobbade såg stressade ut och försökte hjälpa så många de hann. En gammal tant stod vid kassan och kunde inte bestämma sig för om hon skulle köpa tröjan eller inte och de som stod i kö bakom började bli otåliga.

”Är det något särskilt du ska köpa?” frågar jag Cara.

”Nää, jag ville bara komma ut och få lite tjejtid duvet..” svarade hon och jag nickade.

Hon styrde sina steg mot klänningarna och jag följde efter. Det fanns verkligen massor av fina klänningar! Vi båda gick och plockade på oss massor av klänningar och gick sedan till provrummen.

-

2 timmar senare satt vi på en uteservering. Vi båda hade hittat massor, mest klänningar och underkläder.

Jag smuttade på en kaffe med en kanelbulle och Cara hade beställt en vanlig apelsindricka med en vaniljbulle.

En brunhårig kille med tydliga käkben kom fram till vårt bord.
”Hejsan, ursäkta om jag stör.. Men mitt jobb är att gå runt på stan och leta efter potentiella modeller och jag tycker att du kan ha riktigt bra chans att bli något stort!” sa han när han fått vår uppmärksamhet.

Jag väntade nästan i en halv minut på att Cara skulle svara men det gjorde hon
inte.

”Vad säger du? Vill du komma på ett möte?” sa han igen och kollade på mig.

Va?! Snackade han med mig? Jag var ju inget särskilt? Jag såg ju ut ungefär som alla andra.

”Eh, jag tror inte att jag är intresserad..” svarade jag honom och kollade ner i bordet, mest för att jag skämdes för att jag inte hade svarat honom och trott att det var Cara han snackade med.

”Det var synd.. För jag tror verkligen att det hade kunnat bli något väldigt stort av dig. Men du får agenturens visitkort ifall att du skulle ångra dig. Numret står på så det är bara att ringa och säga att Andrew sa att du skulle det så bokar de ett möte.” svarade Andrew, som han visst hette och gav mig ett litet kort. ”Men nu måste jag fortsätta, ni får ha det så bra tjejer!” sa han innan han gick.

”Hejdå!” ropade Cara efter honom.

”Ally, såg du hur snygg han va eller?!” Cara riktade frågan till mig.

”Eh.. Jag tittade inte så noga. Jag har kille duvet, och det har du med.” svarade jag henne.

”Ja men kolla skadar ju inte..” svarade Cara, ”Förresten, ska du ringa eller? Tänk på vilka möjligheter det där är! Du kan bli känd juuuu! Och då kommer jag bli känd som din bästavän!” hennes ögon glittrade och man såg att hon hade stora tankar i huvudet.
”Och sen så blir du stenrik, känd, får gå på massa galor och jaa, ALLT! Fatta vilket liv lixom!”

”Ta det lite lugnt!” skrattar jag, ”Jag tror inte ens att jag ska ringa så har inte för stora drömmar nu..”

”Men.. det är ju värsta möjligheten!” glittret i hennes ögon hade försvunnit.

”Ja, kanske för någon som gillar att stå framför kameror. Du vet att jag hatar att vara med på bild så det där skulle endå inte vara något för mig.”

”Aa.. det har du ju rätt i..” svarade hon.

”Ja så nu släpper vi det, ska vi sticka tillbaka till barnhemmet och se ifall killarna vill hitta på något?” frågar jag henne.

”Jaa det gör vi!” svarar hon och glädjen i hennes ögon är tillbaka igen.

Vi ställer oss upp och jag lägger ner visitkortet i min ficka, bara ifall att jag ändrar mig.

Vi tar alla våra påsar i händerna och stannar en taxi. Vi hoppar båda in i baksätet och Cara säger adressen. Vi är framme snabbt och jag betalar chauffören innan vi går in.

 

När vi kom in så stod killarna i hallen med Kris och en familj som jag inte visste vilka det var.

”Hejsan tjejer! Hade ni kul på shoppingturen?” frågade Kris när vi stängt dörren.

”Jaa det hade vi la.” svarade jag och log halvhjärtat.

Det enda jag undrade var varför familjen var här. På killarnas ansiktsutryck så såg det inte ut att vara något bra.

”Joo Allyssa, detta är familjen Campbell och dom ska eventuellt adoptera dig.”

Hela min värld föll samman på bara en mening. Vadå adoptera? Jag hade ju det bra här med min kille och mina bästavänner, varför förstöra något sådant?!

”Ingen kan ju stanna här för evigt. Alla kommer ju bli tvungna att flytta nån gång och nu har familjen Campbell anmält sig att de skulle vilja adoptera.” sa Kris som svar på mina tankar.

”Vi ska ge dig lite tid att säga hejdå och packa dina grejer och så. Du åker redan idag så du har ungefär en timme på dig.” fortsatte Kris.

Hon och familjen Campbell gick in på hennes kontor och så fort de stängt dörren brast jag ut i gråt, tårarna bara sprutade och jag kunde inte stoppa dem. Cara drog in mig i en kram.

”Det kommer bli bra Ally, vi håller kontakt.” viskade hon medans hon smekte min rygg upp och ner.

För andra gången i mitt liv skulle alla jag bryr mig om slitas ut ur mitt liv. Jag kan inte fatta det. Kan jag aldrig få bara vara lycklig och slippa börja om från noll hela tiden?! Och vad kommer hända med mig och Damon? Kommer vårt förhållande funka fast att vi aldrig träffas? Knappast. Det visste till och med jag. Det är svårt att ha ett distansförhållande.

Cara släppte taget om mig och tårar rann ner för hennes kinder. Damon kom fram och drog in mig i en kram han med. Det värkte i hela hjärtat när jag tänkte på att detta var sista gången på ett långt tag som jag skulle träffa dem, min familj. De hade faktiskt blivit som min nya familj. I en familj måste det inte vara en mamma och en pappa, det enda som behövs är någon som bryr sig om en och att man bryr sig om den personen, då är man en familj.

Damon avslutar kramen och ger mig en puss på huvudet. ”Jag älskar dig, Allyssa.” säger han och tårarna rinner ännu mer.

”Jag.. älskar.. dig med.” hulkar jag och Damon torkar bort mina tårar med sin hand.

Han backar så att David och Nick också kan komma fram och ge mig varsin kram.

”Vi kommer sakna dig maaaassor..” säger Nick och även hans tårar börjar rinna.

”Jaa det kommer inte vara samma sak utan dig..” fyller David in, han också med massa tårar.

”Jag kommer sakna er såå mycket.. Vi håller kontakten va?” frågar jag och vet redan vad svaret kommer bli, men jag måste endå fråga så att jag är säker.

”Jaa det är klart!” säger Nick och försöker le bakom alla tårar men det blir mer en grimas än ett leende.

Cara tar tag under min hand, ”Vi hjälper dig att packa.”

Vi går upp till mitt rum och jag drar fram den lilla kartongen som jag hade mina grejer i när jag kom hit. Jag har betydligt mycket mer grejer nu än när jag kom hit för 3 år sedan så det är tur att jag köpt en resväska för eventuella resor.

Packandet går snabbt och precis när vi är klara kommer Kris in, ”Är du klar för att åka?”

Jag nickar och följer efter henne ut ur rummet och ner till hallen.

Mamman i familjen kommer fram och ger mig en kram, ”Jag är Sophie, och det där är Marcus och Alex. Vi hoppas verkligen att du ska trivas med oss.”

Alex, deras son står och kollar ner i mobilen och pappan, Marcus pratar i telefon med någon, trevligt, jag känner redan hur de bryr sig om mig..

”Ska du ta ett sista hejdå av dina vänner innan du åker?” fråga Sophie och hon verkar vara den enda av de vuxna som förstår hur jag känner.

Jag nickar och går först fram till Cara. Vi kramar om varandra och gråter ikapp.

”Jag kommer sakna dig massor. Du anar inte hur jävla mycket du betyder för mig.” säger Cara mellan snyftningarna.

”Jag kommer sakna dig med! Vi håller kontakten via mobilerna och skype, right?” frågar jag henne.

”Ja klart!” säger hon och jag fortsätter till Damons famn.

”Jag älskar dig, nu och föralltid” viskar jag till honom.

”Jag älskar dig med och det kommer jag aldrig sluta göra. Men jag tror inte att vi kommer klara av att ha ett distansförhållande eftersom att vi aldrig kommer kunna träffas.”

”Nä det tror inte jag heller..” säger jag innan jag sträcker mig upp och kysser honom, för sista gången  i mitt liv.

Jag avslutar kyssen och ger honom en sista kram innan jag går vidare till Nick.

”Deppa inte ihop nu bara. Allt kommer lösa sig bara du ger det tid!” typiskt Nick, han försöker alltid se det på den ljusa sidan.

”Jag kommer sakna er.. Vi håller kontakten.” säger jag innan jag släpper honom.

”Klart vi gör!” säger han innan jag går vidare in i Davids famn.

”Ta hand om Cara. Och Damon. Och Nick. Ta hand om alla.” säger jag snyftandes i hans stora famn.

”Jadå, jag tar hand om dem, bara du tar hand om dig själv så.” svarar han.

”Jag ska försöka..” ler jag genom tårarna.

Jag släpper taget om David och kollar på dem allihop.

”Jag kommer verkligen sakna er allihopa.” säger jag innan jag tar min resväska och kartong och följer med Sophie ut till bilen.

När bilen kör iväg står alla och vinkar till mig på trappan.


Första kapitlet ute!

Glöm inte att läsa prologen del 1 & 2 innan du läser detta kapitel!

Hoppas ni gillar det och KOMMENTERA vad ni tycker!

Puss! ♥

Länkbyte! ♥

Hej, mitt namn är Nicole Valenz, och är Justin Bieber's bästavän sedan barnsben. Jag lever tillsammans med min mamma, pappa och lilla syster i Kanada. Min lilla syster är sju år, och jag älskar henne. Jag är sjutton och ska börja andra ring efter sommaren. Jag har en underbar pojkvän vid namn Taylor Lautner. Ja, den kända. Det är svårt för mig att hitta vänner, för när vet man om dom är äkta? Tillbaka till mig och Justin. Min bästavän. Han är mitt liv, vad skulle jag göra utan honom? Vi syns inte ofta, han har sin karriär att tänka på, och den ville jag verkligen inte stå ivägen för. Men vi ser till att ses varje gång han har tid, men det kommer bli svårare snart, när hans believe tour börjar. Men det är något jag får stå ut med. Jag får vara stark, men det är inte alltid så lätt. Justin är tillsammans med Selena Gomez, men dom har haft det struligt på senaste, så jag har stöttat Justin till hundra.Jag trivs tillsammans med kändiskapet, jag ångrar inte några val jag gjort i livet. Förutom skolan är mitt liv perfekt och jag skulle inte kunna tänka mig att byta liv med någon annan.

Dont say that three words! - handlar om kärlek, vänskap, drama och musik.
 
Låter det spännande? Kolla in http://justinbieberstory.blogg.se
 

Länkbyte! ♥

Godmorgon!
Här kommer ett länkbyte! Novellen heter Varför så komplicerad? och handlar om:
I den här bloggen tänker jag skriva noveller om en lyckligt lottad tjej och Justin Bieber. Min pågående novell heter Varför så komplicerad? och handlar om en muslimsk tjej som blir ihop med Justin. Mycket drama eftersom hennes föräldrar är full troende och hårda inom religionen. Hon vill leva ett liv på det sättet hon vill och inte som nån annan vill. Men tror ni hon lyckas? Kommer hon få ett lyckligt liv?
 
Låter det intressant? Kolla in http://www.novelleromjustindrewbieber.blogg.se
 
Vill du göra ett länkbyte? Lämna en kommentar så fixar vi det!

What doesn’t kill you makes you stronger – Prolog del 2.

Previous:

När de gått ut och stängt dörren efter sig kan jag inte stoppa dem, tårarna rann och rann. Jag kan inte fatta att på bara 2 månader har jag förlorat alla som betyder något för mig. Jag har förlorat min syster, jag kan inte fatta det. Jag och min syster delade på allt, vi gjorde allt tillsammans och nu var ”läget kritiskt”!? Och mina kära föräldrar? Dom som alltid tagit hand om mig, de som alltid älskat mig och tagit hand om mig.. De var döda nu, jag ville inte ens säga det högt.

Jag tryckte på den röda knappen som de sagt att jag skulle trycka på om jag ville ha mat innan den delades ut till alla andra. Jag väntade i ungefär 5 minuter innan det kom in en ung kille med en vagn efter sig.

”Är det du som vill ha mat?” frågade han och jag nickade.

Han kom fram till mig och hjälpte mig att sätta mig upp, sedan drog han ut en bricka som jag kunde ställa min mat på. Han tog upp en tallrik med lasagne och lite sallad på och la fram bestick till mig.

”Tack” sa jag och log innan han gick ut.

Jag tog upp gaffeln och tog upp en bit lasagne, den var väldigt varm så jag blåste på den innan jag stoppade in den i munnen. Den smakade inte så gott så jag la undan maten och la mig ner för att vila istället…

 

 

Nästa dag vaknade jag av att en flintskallig läkare med ett fånigt flin kom in.

”Hej Allyssa, hur mår du?” sa han och fortsatte flina fånigt.

”Jag mår bra” svarade jag och kunde nästan inte hålla mig från att skratta.

”Dina värden ser bra ut och resten läker också på bra nu, om några dagar behöver du inte ligga här längre!” sa han och det gjorde mig jätteglad.

Men sen kom jag på att jag inte hade någonstans att ta vägen.

”Men.. Vart ska jag då?” frågade jag honom.

”Det ligger ett hem ett kvarter bort där de som inte kan bo hos sina föräldrar av olika anledningar bor, det är tänkt att du ska flytta dit och du har en plats där från och med imorgon.” svarade han och jag ville bara slå till honom i ansiktet så att det där fula flinet skulle försvinna.

”Jaha.. okej..” svarade jag ointresserat.

”Ja, men då vet du det.. Lunchen delas ut om en halvtimme, du missade frukosten.” sa han innan han gick ut och jag var ensam igen.

Det var helt tyst i rummet förutom maskinerna som hela tiden kollade mig. Jag hade inte kollat in hur rummet såg ut ordentligt förrän nu. Det var vita väggar, typiskt sjukhus.. tänkte jag innan jag fortsatte kolla igenom rummet. Min säng stod ungefär i mitten av väggen och bredvid mig var det sjukhusapparater på båda sidorna. Framför mig var det en dörr som jag antar går in till toan och bredvid den var det ett handfat där läkarna tvättade händerna innan de tog på sig sina plasthandskar. Sen var det inte mycket mer i rummet förutom dörren ut som låg bredvid handfatet.

Efter ett tag kommer samma kille som lämnade kvällsmat igår in med sin vagn.

”Hejsan!” sa han innan han drog in sin vagn ordentligt, ”vad vill du ha? Biff med potatis och sås eller spaghetti och köttfärssås?” fortsatte han sedan.

”Ehh..” Jag kunde inte riktigt bestämma mig, båda två lät väldigt gott. ”Jag tar spaghetti och köttfärssås..” bestämde jag mig för sedan.

”Okej!” sa han och började plocka fram till mig.

”Ehh du... delar du ut mat till alla på hela sjukhuset?” frågade jag honom.

”Nää, bara denna avdelningen.. Vadårå?” svarade han.

”Joo asså... Min syster ligger också inne... Jag tänkte att du kanske visste vilket rum hon har? hon heter Farrah..” frågade jag honom försiktigt.

”Ahha hon, ja hennes rum är 302.. du går ut ur ditt rum, svänger vänster och går hela korridoren ner, sen svänger du höger och så är det dörren på vänster sida näst längst bort. Det står 302 med stora bokstäver på den..” svarade han innan han log och tog med sig sina grejer ut för att fortsätta till nästa rum.

”Tack!” ropade jag efter honom medans han stängde dörren efter sig.

Dagen flöt på riktigt långsamt, de tog några sista prover, kom med mat, jag åt och emellan allt det kollade jag på någon blaska på tv.

Men nu var klockan halv 10, vilket betydde att det inte var lika många läkare som jobbade och de flesta patienter hade gått och lagt sig. Dom hade tagit bort allt dropp och maskiner jag satt fast i tidigare idag så det var inte något problem för mig att ställa mig upp. Men jag hade inte stått upp eller gått på 2 månader så jag vinglade till och var tvungen att sätta mig och huvudet snurrade. Men jag ställde mig upp på ett nytt försök och denna gång gick det bättre. Jag tog mig fram till dörren och smög ut i korridoren, det var inte alls som jag trodde här ute. Jag hade trott att det skulle vara lika vitt och tråkigt som i mitt rum men det var det inte. De hade låtit barnen som var på sjukhuset rita täckningar på hela väggarna och de flesta hade ritat blommor, fjärilar eller något liknande och alla var väldigt färgglada. Jag svängde vänster och följde korridoren ner tills den tog slut. Där svängde jag höger och täckningarna på väggarna fortsatte. Jag kollade upp på dörrarna jag passerade.. 307, 306, 305, 304, 303, nästa var min systers. Jag öppnade dörren och där låg hon, med massa slangar i näsan och nålar i armarna. Jag gillade inte det jag såg, det var hemskt att se henne så hjälplös. Hon var hjälplös men samtidigt fridfull på något sätt.. Jag gick sakta fram mot henne och satte mig på en stol bredvid hennes säng.

”Hej Farrah.. Jag har vaknat upp nu, och jag tycker att du ska göra det med..” sa jag till henne och mina tårar började rinna.

”Jag vill inte vara här helt ensam, jag saknar dig. Snälla kom tillbaka till mig kära syster. Jag klarar inte detta själv. Jag har ingen att pratat med, ingen att skratta med och ingen att gråta med.. Det är så ensamt.. jag har aldrig känt mig mer ensam än nu.. snälla öppna dina vackra ögon och säg något till mig..” Jag tog tag i hennes hand.

”Eller så kan du trycka mig i handen om det är lättare.. Bara visa mig ett ända tecken på att du hör mig..” sa jag och klappade hennes hand medans tårarna sorgset dansade ner för mina kinder.

Jag satt där och väntade i 2 timmar efter ett tecken som aldrig kom.. Vid halv 12 kom en sköterska in och sa att jag skulle gå till mitt egna rum nu. Jag ställde mig upp och pussade Farrah på pannan.

”Jag kommer tillbaka älskade syster..” sa jag innan jag gick tillbaka till mitt eget rum.

Jag somnade ganska fort när jag lagt mig ner.

 

 

Nästa dag vaknade jag i tid till frukosten och samma kille kom in och lämnade en macka till mig. Jag åt upp den snabbt och sen kom Dr.Hauschka in med en fet medelåldig kvinna.

”Hej, jag heter Kris och det är jag som har hand om barnhemmet.” sa hon och sträckte fram handen.

Jag tog den och hälsade att jag hette Allyssa.

Kris var jättetrevlig och förklarade allt i detalj för mig medan tog vi de få saker som jag hade kvar och gick till det gigantiska barnhemmet 2 kvarter bort.

När vi kom fram fick jag nästan en chock, det var gigantiskt!

Jag stog och bara stirrade på det, det var byggt av vita tegelstenar och på framsidan där vi stog var det en enormt stor trappa. På sidorna av huset kunde man skymta en grymt stor och fin trädgård.
Precis när jag skulle öppna munnen för att säga något till Kris så öppnades porten och en tjej och två killar kom ut.

De gick fram till oss och tjejen sträckte fram sin hand mot mig.

"Hej, jag är Cara!" sa hon och log så att man skymtade en perfekt tandrad.

"Allyssa" svarade jag och tog hennes hand.

Jag hälsade även på de andra två killarna som hette Nick och David.

"Du måste vara min nya rumskompis? Jag tror Kris sa nånting om det.." sa Cara och såg lite fundersam ut.

Det var inte förrens då jag märkte att Kris hade gått, min packning med.

"Jag har ingen aning.." svarade jag.

"Vill du hänga med till Starbucks?" avbröt Nick och log så att man såg att han hade skrattgropar, det var faktiskt väldigt gulligt.

"Ehh, ah visst!" svarade jag och log när Cara tog mig under armen och vi började gå mot motsatt håll från vad jag kom ifrån.

Allihop verkade vara riktigt ärliga människor och det var det jag gillade med dem.

När vi började närma oss sprang Cara i förväg så att hennes blonda lockar studsade mot hennes rygg.

Vi andra sprang efter henne in och slog oss ner vid ett bord.

En kvinnlig servitris kom fram och tog våra beställningar och vi alla tog en vanlig kanelbulle och en kaffe.

"Då kommer det alldeles strax!" sa servitrisen innan hon gick tillbaka in genom dörren hon kom från.

"Såå Allyssa.." började David men jag avbröt honom. "Kalla mig Ally."

"Okey Ally, jag kanske inte har något alls med detta att göra men varför ska du flytta till barnhemmet?"

Fan. Varför just den frågan?! Jag hade ju precis börjat slappna av och tänka på annat.. Jag visste inte vad jag skulle svara.

"Ehh.." halsen snördes ihop och jag fick tårar i ögonen. Det kom inte ut något ljud. Alla tre satt och glodde på mig med stora ögon. Just då ville jag bara sjunka genom stolen och försvinna. Men självklart så gick ju inte det.

"Mina föräldrar, min syster och jag var med i en bilolycka, alla dog utom jag. Jag låg i koma i ungefär 2 månader och när jag vaknar får jag reda på att jag är ensam kvar, eller min syster ligger också i koma men läget är kritiskt." sa jag i ett andetag. Jag reste mig upp och sprang ut från starbucks. Jag ville inte vara kvar där längre, jag ville inte att alla skulle se mig gråta.
Jag sprang tillbaka till barnhemmet med tårarna rinnandes ner för kinderna. Jag stannade utanför porten och torkade bort tårarna.
Perfekt, nu skulle de enda vännerna jag fått här tro att jag är en lipsill.

Jag öppnade porten och gick in. Det var en gigantisk hall med massa krokar längs ena väggen. Tapeterna var svarta med silvriga blommor.
Precis när jag funderade på vart jag skulle gå så kom Kris ut från en dörr med en kille, ungefär i min ålder.

"Eh, Kris.. Jag vet inte vart mitt rum är.." sa jag till henne.

"Oh, är du redan tillbaka? Skulle inte du följa med de andra?"

"Joo men jag blev trött så jag gick hem.." ljög jag.

"Aha.. Men Damon kan nog visa dig ditt rum.. Jag måste nämligen gå med dehär papperna till köket." sa hon och kollade frågandes på killen som antagligen var Damon.

"Aa de kan jag la, vilket rum är det?" frågade han Kris.

"Hon har samma rum som Cara, det ligger i den röda korridoren!" svarade Kris innan hon fortsatte bort mot en annan dörr. När hon öppnade den luktade det pannkakor.

Undra vad Cara och dom tyckte om mig nu. Skulle de vara sura när de kom tillbaka för att jag bara stack?

"Kommer du?" frågade Damon och avbröt mina tankar.

"Oh, jaa!" svarade jag. 

Vi gick upp för en trappa och kom som lovat in i en röd korridor. Han öppnade dörren och gick in.

"Jag antar att du inte har något emot lite sällskap?" sa han och vände sig mot mig.

Jag ville ientligen bara att han skulle gå så att jag fick lite tid för mig själv att tänka men jag ville inte vara otrevlig nu när han hade varit så snäll.

"Nejdå, stanna du. Jag ska bara packa upp mina grejer och så.."  svarade jag honom med ett fejkleende.

 

 

Jag gick fram till kartongen med mina grejer. Det var inte så mycket i den förutom lite kläder och lite småsaker i botten. Jag gick bort till garderoben och stoppade in mina kläder på en tom hylla och gick sedan tillbaka till lådan. I den låg min mobil och laddaren till den. Under det låg en sak jag helst hade sluppit se, bilden på mig och Farrah från när vi åkte den där läskiga berg- och dal-banan.

Jag tog upp den och kollade på den. Jag skrek och Farrah gjorde en rolig min. Min älskade syster.
Jag märkte inte att jag grät förrens Damon kom och torkade bort mina tårar.
Jag torkade mig snabbt under ögonen och försökte hålla inne tårarna. Jag kollade ner i golvet.

Perfekt Allyssa. Du har lyckats gråta framför ALLA! Hur svag är du ientligen?

"Hey, kolla på mig." avbryter Damons mjuka röst mitt tänkande och sätter sin hand under min haka.

Jag skäms för mycket för att kolla honom i ögonen så jag fokuserar på tavlan bakom honom.
Hur mycket kan man göra bort sig lixom? Jag träffade honom för knappt 10 minuter sedan och jag står redan här och gråter.

"Kolla mig i ögonen Allyssa."

"Jag kan inte, jag skäms för mycket." svarar jag med en ynklig röst.

"Skäms? Du har inget att skämmas över. Alla gråter nån gång.." svarar Damon mig.

"Kom" säger han och drar med mig till min säng. Han lägger sig i sängen och jag lägger mig med mitt huvud på hans bröst.

"Berätta nu för mig om ditt liv före du kom hit.." säger han och hans bröstkorg vibrerar mot mitt huvud när han pratar.

"Jag bodde lite utanför London med min mamma, pappa och min syster Farrah, det är hon som är på bilden. Jag och Farrah var jättenära varandra, vi berättade allt för varandra. Hon förstog väldigt mycket fast att hon bara var 9. Vi båda gillade Justin Bieber så vi pratade ofta om han." tårarna började rinna igen men den här gången lät jag dem vara.
"En dag bestämde vi oss för att åka till en nöjespark ungefär en timme ifrån där vi bodde. Vi hade verkligen jättekul den dan. Det var där vi tog bilden,jag var ientligen livrädd för att åka den karusellen men det berättade jag inte för Farrah. Då hade hon skrattat åt mig jättelänge för det.." fortsatte jag och skrattade.
"Det var den sista karusellen vi åkte innan vi gick tillbaka till bilen. När vi hade åkt en bit så började mamma och pappa att bråka om något, jag vet inte riktigt vad det va om. Jag kollade iallafall fram och såg två lysen komma rakt mot oss. Pappa hade råkat köra över på fel sida av vägen och han hann inte svänga undan innan vi krockade med den andra bilen. Precis före krocken viskade jag till Farrah att jag älskade henne och hon svarade att hon älskade mig med. Det var det sista vi sa till varandra." Nu bara sprutade tårarna ut och det fanns ingen chans i världen att jag skulle få stopp på dom. Mitt hjärta kändes tomt.
"Jag vaknade upp ungefär 2 månader efter det, jag hade legat i koma. Mina föräldrar dog direkt på plats och min syster ligger fortfaranade i koma.. Men läkarna tror inte att det finns någon chans att hon vaknar."

Damon bara låg där och lyssnade och flätade in sina fingrar i mitt hår.

Vi låg där tysta ett bra tag, jag antar att han tog in allt jag hade berättat.

"Ojj, det måste verkligen vara svårt att mista alla så på en och samma gång.." sa han tillslut.

"Men du då? Varför är du här?" frågade jag honom.

"Både min mamma och min pappa var missbrukare. De brydde sig inte om mig eller min bror, han var 2 år yngre än mig.. Vi bodde i en källare. En dag kom min pappa hem full, drogad och han var verkligen förbannad.. På vad vet jag inte men han tog iallafall ut det på mig och min bror. Det började med att han skrek på oss men det övergick till slag och sparkar. Min bror var 8 då och jag var 10. Det är det tydligaste minnet jag har av min pappa, hur han trycker sina smutsiga händer runt min brors hals till han inte andas mer, det glömmer jag aldrig. Jag var livrädd. Efter det sparkade han mig i huvudet och stack, antagligen i tron om att vi båda var döda. Efter det har jag aldrig sett honom. Kort efter det tog mamma en överdos och hon dog hon med. Då var jag helt ensam. Jag visste verkligen inte vad jag skulle göra, jag var ju bara 10 år och visste ingenting. En dag gick jag iallafall ut för att leta efter mat och det var då jag träffade Kris, hon var så snäll och tog med mig hit, gav mig mat, värme och kläder. Jag hade inte klarat mig utan henne." Nu grät Damon med.

"Kan du stanna här inatt? Jag vet att vi nyss träffats men jag vill bara inte vara ensam." frågade jag honom efter en stund.

"Jag stannar." viskade han tillbaka.

Att gråta tog verkligen på krafterna. Jag var jättetrött.

"Godnatt, vi ses imorgon." viskade Damon.

"Godnatt." svarade jag innan jag somnade.


Andra delen av prologen dååå!

Hoppas ni gillar det!

KOMMENTERA

Puuuss&Kraaam

 

What doesn´t kill you makes you stronger - Prolog del 1.

 

“Allyyyyyyyyyssa! Kom, vi åker denna!” ropade min 4 år yngre syster och sprang mot en karusell till.

 Mamma och pappa hade tröttnat på att åka karuseller efter en hel dag i äventyrslandet. Dom hade både varit med och åkt alla vattenrutschbanor i vattenlandet och åkt massa karuseller med mig och min syster, Farrah, i några timmar. Sen hade dem tröttnat och satt nu i sneda huset bredvid ”pariserhjulet”. Men jag förstår dem, det hade varit en tuff dag med mycket folk och det är inte alltid så lätt att hålla koll på en 9-åring och en 14-åring på ett sådant här ställe.

Jag såg Farrah försvinna runt hörnet och sprang efter henne. Denna karusellen var inte min typ… Det stod något oläsligt med spretiga bokstäver på skylten över ingången som var täckt med spindelnät och fakeblod. Farrah försvann in i den mörka tunneln och jag skyndade snabbt efter henne. När vi kom fram till kön som ledde fram till vagnarna som man satt i tog jag tag henne i armen. Det va inte många i Farrahs ålder här inne, de flesta va lika gamla som mig eller äldre.

”Är du säker på att vi ska åka denna?” sa jag och kollade på henne med en ängslig blick.

”Jaa, det är klart! Är du rädd eller?” svarade hon och kollade på mig med en retsam blick.

”Nej självklart inte. Tänkte bara att du kanske hade ångrat dig.” Där ljög jag, jag ville inte åka denna karusellen för att den gick så snabbt på en gång och alla som precis hade åkt och gick ut var helt skakiga i benen. Men det skulle jag aldrig erkänna för min syster, då skulle jag få höra det hela vägen hem och säkert resten av helgen så jag bet ihop och fortsatte köa. Nu var det dem som stod precis före oss som fick hoppa i en vagn, nästa var vi. Jag hade hunnit bli rejält nervös innan vagnen kom tillbaka och de som precis åkt hoppade ur vagnarna. Nu var det vi.

”Kom nu Ally!” sa Farrah och drog med mig fram till vagnen och hoppade i längst in.

Jag gick i efter henne och vi satte på oss våra bälten. En i personalen gick och kollade så att alla bälten satt som de skulle innan hon drog ner ytterligare en säkerhetsgrej innan hon tecknade med handen till sin kollega som stod vid kontrollerna. Hon tryckte på några knappar och ljudet som lät som hjärtslag ekade i mina öron. Jag hade räknat dem när vi stod i kön och det var 12 hjärtslag sen kastade sig vagnarna ut på banan. Vi var på elfte nu, jag höll andan. 12 slaget, jag trycktes bakåt mot stolen jag satt i. Starten var precis lika läskig som jag trodde. Vi åkte ut ur byggnaden det låg i och upp för en brant backe. Vi åkte sakta upp och vi närmade oss toppen. Fjärilarna flög runt i min mage och jag var väldigt glad samtidigt som jag var rädd, jag visste att jag inte skulle kunna hålla mig från att skrika i den nerförsbacke som väntade. Vi var uppe på toppen nu och åkte framåt och ner på bara någon sekund, resten gick lika snabbt. Upp för en liten backe, ner igenom en tunnel, upp igen och ner för en svängande backe, upp och ner, upp och ner, sen en blixt. Fan, kortet var taget. Vi fortsatte åka och åkte upp och ner för en lång backe igen och sen kom en loop där vi åkte upp och ner och sen var den slut. Jag fattar varför folk var skakiga i benen av denna, mina var som spaghetti.

”Visst var den kuuuuuuul?” sa Farrah och kollade på mig med ett leénde från öra till öra.

”Jaa, det var den väl..” svarade jag henne och gick sedan med mina spaghetti ben nerför trappan och kom ut bredvid ingången.

”Kom! Vi kollar hur bilden blev!” sa hon och tog tag i min hand och drog med mig till en mörkhårig kille som stod och sålde bilderna som de tagit när vi åkte.

Jag kunde inte annat än att skratta åt bilden. Jag satt med öppen mun och skrek för full hals och Farrah satt bredvid mig och gjorde en grimas, paret framför oss strulade och killen bakom petade i näsan, haha stackare.

”Vi måste köpa denna bilden!” sa Farrah och sprang iväg tvärs över och hämtade mamma och pappa.

”Haha, ojj!” sa mamma när hon såg bilden.

”Snälla mamma, vi måste köpa den så vi får lite minnen!” bad Farrah och kollade på henne med puppy-eyes.

”Jaa, okejdå! Men efter det måste vi åka hem!” svarade hon Farrah och plockade upp plånboken ur sin väska.

”Bild nummer 13, den största storleken ni har.” sa hon till den mörkhåriga killen som ler och plockar fram ett jättestort foto.

”Vilken ram vill ni ha?” säger han och kollar mot oss.

”Den rosa!” nästan skriker Farrah och killen sätter in bilden i en rosa ram med hjärtan på.

”Såå! Det blir 120 kronor, tack!” säger han och räcker bilden till Farrah.

Mamma tar upp 150 kronor och räcker dem till killen, ”behåll växeln” säger hon innan hon vänder sig om och vi går mot pappa.

”Såå! Nu åker vi hem då!” säger pappa när vi kommit fram.

Farrah tar tag i pappas hand och jag håller runt mammas arm när vi börjar gå mot bilen. Vi småpratar lite om den senaste karusellen vi åkte och pappa kollar på bilden och börjar skratta han med. Mamma berättar att de gick runt i sneda huset och kollade på lite coola grejer, till exempel vatten som rinner uppåt istället för neråt och konstiga trappor och så. Vi kommer ut på parkeringen och det är inte alls lika många bilar som när vi gick in imorse. Nu väntar en timmes bilresa hem och det börjar bli mörkt och dimmigt.

”Vi får köra försiktigt hem, det är både mörkt och dimmigt nu!” säger pappa när han startar bilen och vi börjar rulla ut från parkeringen.

Vi kör ut på vägen och jag lutar mig tillbaka. Det har varit en lång dag och jag är trött nu. Jag håller på att slumra till när jag hör att mamma och pappa tjafsar. Jag lutar mig fram för att se efter varför de tjafsar och ser att två lysen kommer rakt mot oss.

”MAMMA! PAPPA! Se upp! Det kommer en bil!”

Men det är försent. Pappa kollar upp på mig istället för på vägen och mamma skriker för full hals. Farrah sätter sig upp och kollar på mig med panik i blicken. Mamma försöker ta tag i ratten och styra åt sidan men hon hinner inte.

”Jag älskar dig” viskar jag till Farrah och jag hör ett svagt ”Jag älskar dig med” innan vi krockar med bilen framför oss. Båda kom i riktigt hög fart och det blir en ordentlig smäll. Jag hinner se hur fönsterrutan krossas innan jag får en hemsk smärta i huvudet och sen blir allt svart.

 

 

Jag springer genom skogen hand i hand med Farrah. Vi är lyckliga. Hon har ett stort leénde i ansiktet och samma sak med mig. Vi springer och hoppar över stenar men vi släpper inte varandra. Vi är syskon, vi ska hålla ihop. Hon är så vacker.

Drömmen avbryts av att olyckan spelas upp i mitt huvud igen. Hur jag ser bilen komma i full fart mot oss, hur jag hör mamma skrika, Farrahs panikfulla blick, min rädsla, hur jag viskar de där orden till Farrah innan allt blir svart. Om jag var vaken skulle jag gråta. Men det kan jag inte nu, jag vet inte varför. Jag tror att jag är död men jag kan fortfarande höra folk prata runt mig, jag kan fortfarande drömma och jag kan fortfarande känna. Så borde det ju inte vara om jag var död? Men jag lever ju inte heller. Jag kan inte vakna upp och jag kan inte röra mig. Jag kan bara känna när någon rör mig eller höra när någon pratar med mig. Varför är inte mamma, pappa eller Farrah här?  Det är dom jag vill ska prata med mig, inte någon annan.

Jag hör att dörren öppnas och att 2 människor kommer in, vem vet jag inte ännu.

”Det ser fortfarande kritiskt ut..” säger en ung tjej röst.

”Jaa.. vi skulle behöva någon som får henne att vakna, en röst som hon känner igen.”

”Kanske en sångare? Som hon lyssnat mycket på? Det finns ju ingen annan kvar förutom hennes syster som är i samma situation..” sa den kvinnliga rösten.

Va?!? Vad snackar dom om? Mina föräldrar då? Och vadå samma situation? Jag har fattat att jag är på sjukhus eller något liknande nu eftersom att det kommer någon och tar hand om mig hela tiden.. Och det gör man la inte på döda? Och döda hör inte röster, den punkten är jag säker på. Så jag kan inte vara död.

”Nu gör vi övningarna då..” säger den kvinnliga rösten till mannen.

Jag känner att någon tar tag i mig, min hand.

”Okej Allyssa, om du hör mig och känner mig, försök då trycka mig i handen. Vi pressar dig inte, du kommer få försöka imorgon med. Men om du hör mig, ansträng dig verkligen och tänk bara på att försöka röra någon av händerna, Dr. Hauschka håller i den andra handen så det spelar ingen roll vilken du rör på, bara fokusera på den du tycker är lättast och tryck! Vi vill bara ha ett tecken på att du svarar på behandlingen, du klarar det gumman..”

Jag kände att någon tog tag i min andra hand. Jag hade bestämt mig för att försöka röra handen den kvinnliga rösten höll i. Jag ägnade alla mina tankar åt handen, jag skulle röra den, jag skulle klara detta. Det var verkligen inte lätt, det var svårt att ägna alla tankar åt att röra handen och jag kände mig nästan lite yr. Men jag kände det i min hand också. Jag hade tryckt henne i handen! Och jag försökte igen och nu gick det ganska lätt!

”Hon rörde handen!” Hörde jag den kvinnliga rösten säga till Dr.Hauschka.

”Men det är ju fantastiskt! Fråga henne något!” svarade han.

”Allyssa, svara bara om du kan nu.. Om ditt svar är ja så ska du försöka trycka 2 gånger, och om ditt svar är nej så ska du trycka en gång.. okej?” sa hon och tog ett fastare tag i min hand.

Jag tryckte till 2 gånger för ”ja” så att hon skulle fatta att jag ville göra detta och att det inte var så svårt för mig att trycka.

”Okej, då börjar vi med första frågan.. Vet du vart du är?”

Jag tryckte till en gång för ”nej”, jag hade ju mina aningar om vart jag var men jag ville höra någon säga det så jag var säker.

”Vill du veta vart du är?” fortsatte hon och jag tryckte henne 2 gången i handen för ”ja”.

”Okej, du är på sjukhuset mitt i London.. Ni var påväg hit när olyckan inträffade.. Eller asså ni var påväg hem till London när den inträffade..” fortsatte hon.

Jag hade inte drömt om olyckan, den hade hänt, och det var säkert därför jag låg här.

”Vet du vad det är som har hänt dig?” frågade hon och jag tryckte 1 gång för ”nej”.

”Vill du veta det då?” frågade hon igen och jag tryckte 2 gånger för ”ja”.

”Okej.. Efter olyckan togs du till sjukhuset.. Du var inte vaken då. Dom opererade ditt ben och tog hand om dina skador, så dom är okej nu.. Men en sak kunde de inte fixa än.. Du ligger i koma och de vet inte hur de ska väcka upp dig.. Men detta är ett bra tecken, att du kan höra oss, det betyder att du håller på att vakna upp igen.”

Jag tryckte 3 gånger i hennes hand så att hon skulle förstå att jag lyssnade och hade förstått.

”Men nu ska jag låta dig vila. Vi tar mer imorgon.” sa hon och sen släppte hon min hand.

Neeej! Jag vill ju veta om min familj! Vad hade hänt med min mamma?! Och min pappa!? Och Farrah då? Vad hade hänt med henne? Vadå samma situation som jag? Kan inte hon heller öppna ögonen, röra på sig och prata normalt? Jag ville ju veta så mycket mer!

”Hejdå Allyssa, vi ses imorgon..” sa den kvinnliga rösten innan jag hörde att båda lämnade rummet.

Faaan, jag ville ju vet så mycket mer.. men jag antar att det får vänta tills imorgon då.. Men vad skulle jag göra nu då? Bara ligga här och vänta på att det skulle bli ”imorgon”? Jag har ju ingen aning om vad klockan är, vilken dag det är eller ens vilken årstid det är! Jag har ju ingen aning hur länge jag legat här innan jag började höra saker.. Och när man bara låg såhär så hade man ingen tidsuppfattning heller..

Jag bestämde mig för att vila lite. Inte för att jag var trött, jag hade ju bara legat här i hur länge som helst.. eller så kanske det bara var i några dagar. Jag hade ingen aning! Detta gjorde mig galen, jag visste ingenting här! Men jag fösökte i alla fall att slappna av lite så att tiden skulle gå lite snabbare och det funkade. Jag somnade efter en stund. 

Jag vaknade av att jag hörde röster i rummet. Eller jag vaknade inte, jag slutade drömma och var tillbaka i verkligheten, där jag kunde höra och känna men inte prata, se eller gå. Det var min verklighet just nu och jag kan inte påstå att jag gillade den.

Jag hörde att det var samma röster som igår, den kvinnliga rösten och Dr. Hauschka.

”Hej Allyssa!” hörde jag att kvinnan sa.

Hon kom fram och tog mig i handen.

”Hör du vad jag säger nu? Isåfall tryck mig i handen en gång!” sa hon och jag koncentrerade mig på att trycka henne i handen.

Det var mycket lättare att trycka idag. Det går frammåt hoppas jag!

”Okej, det där gick ju bra! Nu har vi pratat lite med dom andra läkarna och dom tycker att vi ska testa en ganska ny sak som kan göra att du vaknar upp. Det innebär att vi ger dig en spruta i armen och det som är i sprutan kan göra att du vaknar upp lättare. Vi vet att det är svårt för dig att röra kroppen så sprutan hjälper kanske. Men kom ihåg att det är en ny grej som inte testats på så många så det kanske inte funkar. Är du med på det så tryck mig två gånger i handen.”

Jag funderade i några sekunder. Detta kunde göra att jag vaknade igen. Jag skulle ha den utan tvekan!

Jag flyttade över tankarna på handen och trycker henne i handen en gång, och sen en gång till.

”Bra! Då får du sprutan om ungefär en halvtimme!” sa hon och släppte sedan min hand.

Jag hörde hur hon gick ut ur rummet med Dr.Hauschka i hälarna.

En halvtimme senare öppnades min dörr och jag hörde på stegen att det var fler än två som kom in.

”Okej Allyssa, nu har vi med oss två andra doktorer som ska ge dig sprutan och vi övervakar allt så detta ska nog gå bra. Jag vill bara se så att vi inte har missförstått varandra. Om du vill ha denna spruta som kan hjälpa dig att vakna tryck mig i handen 2 gånger.” det va den kvinnliga rösten som sa det och sen tog hon tag i min hand.

Åhhh, jag har ju redan gjort det.. vad omständiga dom ska vara dåå.. tänkte jag innan jag tryckte vå gånger i hennes hand.

”Okej bra, Då får du sprutan i din högra arm nu, alltså den jag inte håller i. Det kommer inte göra ont, bara ett litet stick och sen trycker dom ut det och sen är det klart!” sa hon innan jag kände ett litet stick i armen. Hon hade rätt, det gjorde inte ont.

”Så! Nu är det klart! Det tar ungefär 10 minuter tills det spridit sig i hela kroppen och det nått högsta verkningsgrad.” sa hon och man hörde på henne att hon var glad.

Efter någon minut började jag känna värme i armen, och det spred sig vidare in mot bröstet, andra armen, huvudet, magen, ryggen och vidare ner mot bena och fötterna. Jag kände att det värkte i mitt ben, det måste hänt vid olyckan. Jag kan inte kännt mycket innan, jag hade bara kännt när någon tagit mig i handen. Men nu kände jag hur jag var öm i hela kroppen och det värkte fruktansvärt i det vänstra benet.

”Allyssa, nu har det gått 10 minuter. Om du vill kan du försöka öppna ögonen..”

Jag förberede mig på vad jag skulle få se innan jag slog upp ögonen. Jag såg en skymt av 4 människor som stod lutade över mig innan jag slog igen ögonen igen. Det gjorde verkligen ont. Efter att ha blundat så länge så var ögonen inte vana vid ljus.

”Ojj, förlåt det tänkte vi inte på. Vi släcker lyset så kan du prova en gång till..” sa kvinnorösten till mig.

Jag hörde steg bort i rummet och sen att en lysknapp trycktes av.

”Så, nu kan du testa!” sa hon till mig igen.

Jag öppnade ögonen sakta och såg dem igen, 4 människor i vita rockar som stog lutade över mig och kollade på allt jag gjorde. Det var två kvinnor och två män. Kvinnan som stog närmast mig misstänkte jag var hon som pratat med mig. Hon hade brunt uppklippt hår och lugg. Bakom henne stog en blond tjej och kollade på mig med nyfikna ögon. På min andra sida stog två män i och kollade på mig dom också. Den ena var lite äldre och den andra var ganska ung.

”Hur mår du?” frågade tjejen i brunt hår och mina misstankar bekräftades, det var henne jag pratat med.

Jag öppnade munnen för att säga att jag mår bra men ut kom bara lite rossel. Min mun var jättetorr för jag inte hade pratat på så lång tid.

”Ojj, jag ska hämta lite vatten.” sa den blonda tjejen med lite pipig röst och gick över rummet fram till ett handfart och höll upp lite vatten.

Hon kom tillbaka och räckte det till mig. Jag lyfte upp min arm och den skakade till lite men jag klarade att ta plastglaset till min mun och tog en klunk. Vattnet rann ner i min hals och det var riktigt gott. Jag öppnade munnen.

”Hur länge har jag legat här?” frågade jag och harklade mig.

”I 67 dagar med dagen idag.” svarade han som jag tror var Dr.Hauschka.

”Och mina föräldrar då? Och min syster?” sa jag och kollade på honom.

”Allyssa, hur mycket minns du av olyckan?” sa Dr.Hauschka och kollade allvarligt på mig.

Jag tänkte efter innan jag svarade.

”Jag minns att vi åkte och att mamma och pappa började bråka om något. Jag vände mig framåt och såg ett par lysen som var påväg rakt emot oss. Jag skrek på dem att kolla framåt men de reagerade försent. Mamma skrek och pappa var som förstenad. Vi krockade med den andra bilen och sedan blev allt helt svart.” svarade jag helt ärligt.

”Den kvällen avled dina föräldrar, jag beklagar.” svarade Dr. Hauschka.

En tår rann ner för min kind. Jag kunde inte fatta det. Vi skulle ju bara ha en rolig dag tillsammans med familjen, men den kan ju inte sluta så?! Sådant händer inte på riktigt. Det händer bara i filmer!

”Men, men Farrah då..?” sa jag med skakig röst.

”Hon ligger i koma, men hennes är värre än din var. När vi pratar med henne ger hon inte något tecken på att hon hör oss och hon svarar inte på någon behandling. Läget ser kritiskt ut. Men just nu ska du bara fokusera på att bli helt frisk.” svarade han mig med en stadig röst. Typiskt doktorer tänkte jag.

”Klockan är mycket nu, är du hungrig så trycker du på knappen så kommer kvällsmaten in, annars delas den ut till alla om en timme. Vi låter dig vara lite ensam nu och vänja dig.” sa den mörkhåriga tjejen och log ett medlidsamt  leende mot mig.

Alla vände sig om och skulle gå ut.

”Vääänta!” sa jag och alla vände sig om.

Jag läste på den mörkhårigas namnbricka.

”Hannah heter du.. Jag skulle bara kolla vad du hette..” svarade jag och log mot henne.

”Vi ses imorgon Allyssa!” svarade hon innan hon vände sig om och gick ut efter de andra ur rummet.

När de gått ut och stängt dörren efter sig kan jag inte stoppa dem, tårarna rann och rann. Jag kan inte fatta att på bara 2 månader har jag förlorat alla som betyder något för mig. Jag har förlorat min syster, jag kan inte fatta det. Jag och min syster delade på allt, vi gjorde allt tillsammans och nu var ”läget kritiskt”!? Och mina kära föräldrar? Dom som alltid tagit hand om mig, de som alltid älskat mig och tagit hand om mig.. De var döda nu, jag ville inte ens säga det högt.

Jag tryckte på den röda knappen som de sagt att jag skulle trycka på om jag ville ha mat innan den delades ut till alla andra. Jag väntade i ungefär 5 minuter innan det kom in en ung kille med en vagn efter sig.

”Är det du som vill ha mat?” frågade han och jag nickade.

Han kom fram till mig och hjälpte mig att sätta mig upp, sedan drog han ut en bricka som jag kunde ställa min mat på. Han tog upp en tallrik med lasagne och lite sallad på och la fram bestick till mig.

”Tack” sa jag och log innan han gick ut.

Jag tog upp gaffeln och tog upp en bit lasagne, den var väldigt varm så jag blåste på den innan jag stoppade in den i munnen. Den smakade inte så gott så jag la undan maten och la mig ner för att vila istället…

__________________________________________________________________________________________

 

Såååå, prologen på min första novell!

Som ni kanske ser så står det "del 1" och det är för att det finns en del 2 med men kände att jag behövde dela upp den eftersom att den var så lång!

Och ah.. Jag är lite nervös nu för vad folk ska tycka.. Det är ju lixom första delen på min första novell nånsin!

Lämna gärna en kommentar och säg vad du tycker..

Puss & Kram! ♥

FansOfBieber! ♥

Fanfiction om Justin Bieber!

RSS 2.0